och häftig blåst. Tankadère, med blott sin lilla segellapp tillsatt, fördes som en fjäder bort af vinden, om hvilken man ej kan göra sig ett noggrannt begrepp när den stiger till storm. Att jemföra dess hastighet med fyrdubbla hastigheten hos ett lokomotiv, som rusar fram för full ånga, det vore långt ifrån det rätta.
Under hela dagen flög fartyget på detta sätt mot norr, lyftadt af de ofantliga sjöarna, lyckligtvis bibehållande samma hastighet som de. Sina tjugo gånger var kuttern nära att få öfver sig ett af dessa vattenberg akter ifrån; men genom en skicklig manöver af lotsen undgick man katastrofen. Passagerarne blefvo flera gånger öfversköljda af stänk, som de filosofiskt togo emot. Fix svor inom sig, utan tvifvel. Den oförskräckta Aouda, som hade ögonen fästade på sin följeslagare, hvars kallblodighet hon ej kunde annat än beundra, visade sig värdig honom och trotsade stormen. Hvad honom beträffade tycktes det som om äfven denna tyfon ingick i hans resprogram.
Ända tills nu hade Tankadère alltid drifvits norrut, men mot aftonen vände sig vinden, såsom man kunde frukta, på nordvestkanten. Kuttern fick då sjön på sidan och skakades förfärligt. Hafvet piskade den med en våldsamhet, som verkligen kan ingifva fasa, ty man vet ju ej med hvilken soliditet alla delarne af ett fartyg äro sammanfogade med hvarandra.
Med nattens inbrott blef stormen ännu värre. Då mörkret föll på och dermed farorna ökades, kände John Bunsby en liflig oro. Han frågade sig om det ej vore tid att gå in någonstädes och han frågade sin besättning till råds.
Sedan John Bunsby rådfrågat sitt folk närmade han sig mr Fogg.
