166
— Amerikas Förenta Stater! utropade Passepartout, det är ju rakt i min väg det!...
Han följde med affischkarlen och kom snart in i den japanesiska staden. En fjerdedels timme derefter stadnade han utanför en stor träbyggnad, på hvars högsta tinnar svajade vimplar och flaggor och på hvars ytterväggar voro målade i skrikande färger en trupp af »arbetande jonglörer.»
Detta var den hedervärde Batulcars etablissement; denne amerikanske Barnum var direktör för en trupp lindansare, jonglörer, clowns, akrobater, eqvilibrister och gymnaster, och hvilken nu enligt affischen gaf sin sista representation innan den begaf sig från Solens rike till Unionsstaterna.
Passepartout gick in i peristilen utanför byggnaden och frågade efter mr Batulcar och mr Batulcar infann sig i egen person.
— Hvad vill ni? frågade han Passepartout, som han först tog för en inföding.
— Behöfver ni någon betjent? frågade Passepartout.
— Betjent! sade Batulcar i det han strök sitt gråa bockskägg, jag har två stycken, lydiga och trogna, som aldrig varit ifrån mig och som tjena hos mig för ingenting, jag bara föder dem. Och de äro de här! tillade han och visade sina båda armar, på hvilka aftecknade sig svällande ådror, tjocka som strängarna på en kontrabas.
— Således kan jag icke vara er till någon nytta?
— Nej, inte alls.
— Anamma! Det skulle ha varit bra för mig att få resa med er!
— Hvarför har ni klädt er på det der viset? frågade
