den hedervärde Batulcar. Ni är inte mer japanes ni, än jag är apa.
— Åh, man kläder sig som man kan.
— Det är sannt. Är ni fransman?
— Ja, parisare från Paris.
— Nå, då kan ni väl göra grin?
— Jo jo men, svarade Passepartout, som blef arg öfver att höra sin nationalitet framkalla denna fråga; vi fransmän kunna nog göra grin, det är sannt, men icke så bra som amerikanarne.
— Riktigt, ja. Nå, om jag inte tager er till domestik, så kan jag taga er till clown. Ni känner ju till att i Frankrike bjuder man på utländska clowns och i utlandet på franska?
— Ja, gubevars!
— Är ni stark?
— Ja, isynnerhet när jag ätit dugtigt.
— Och ni kan sjunga?
— Ja, svarade Passepartout, som förr sjungit på några gatukonserter.
— Men kan ni sjunga med hufvudet nedåt, med en snurra i full gång på venstra vristen och en värja balanserande på den högra?
— Usch, ja! svarade Passepartout, som erinrade sig dessa »exercitier» från ungdomsåren.
— Ja, derpå hänger det, svarade den hedervärde Batulcar.
Engagement blef genast afslutet.
Således hade då Passepartout fått en anställning. Han var anstäld för att göra litet af hvarje i den ryktbara japanesiska truppen. Anställningen var just ej så smickrande, men om åtta dagar skulle han ju vara på väg till San Francisco.
