168
Representationen, som så storståtligt annonserades af den hedervärde Batulcar, skulle börja klockan tre och redan dundrade de förfärliga instrumenterna i en japanesisk orkester, trummor och tamtams, vid ingången. Man förstår, att Passepartout ej hunnit instudera sin roll, men han skulle lemna stödet af sina starka axlar åt en produktion kallad »menniskopyramiden,» utförd af guden Tingous Lång-Näs—Lång-Näs. Denna representationens »great attraction» skulle afsluta serien af konststycken.
Innan klockan slagit tre hade åskådarne upptagit alla platserna i den stora träbyggnaden. Européer och amerikanare, kineser och japaneser, karlar, qvinnor och barn störtade in på de trånga sittplatserna och logerna midt emot scenen. Musikanterna hade kommit in i salongen och orkestern, ytterligare kompletterad med gonggongs, tamtams, skramlor, flöjter och trummor, ställde till det gräsligaste oväsen.
Representationen gick till så som alla sådana förevisningar af konststycken. Men man bör erkänna, att japaneserne äro de förnämsta eqvilibrister i verlden. En af dem höll en solfjäder i hand och fläktade med den på små papperslappar, som flögo omkring liksom hade de varit fjärilar. En annan formade med röken, som han blåste ur sin tända pipa, blåaktiga ord, som sammanlagda utgjorde en komplimang till publiken. En jonglerade med brinnande ljus, som han blåste ut när de passerade förbi hans mun och som han tände igen, det ena efter det andra, utan att ett ögonblick afbryta sitt förvånande jongleri. En annan framställde med i gång satta snurror de mest öfverraskande konststycken: under hans behandling surrade och snurrade de utefter pipskaft, på värjeggen, på jerntrådar, på
