öfverlemnade till den förstkommandes förfogande. Man får icke på minsta sätt draga i tvifvel någon enda förbipasserandes hederlighet. En person, som noga lagt märke till de engelska sedvänjorna, berättar i detta hänseende följande: I en af bankens lokaler, der berättaren uppehöll sig, fick han lust att på närmare håll betrakta en guldplants om sju eller åtta skålpund, hvilken låg på kassörens pulpet; han tog fram plantsen, betraktade den, lemnade den till en närstående person, denne till en annan, så att plantsen på det viset vandrade ur hand och i hand ända bort i en mörk korridor och kom ej tillbaka på sin plats förr än en halftimme derefter och utan att kassören en enda gång sett upp från sitt göromål.
Men den 29 September gick det icke på samma sätt; banknotbundten kom icke tillbaka och när den präktiga klockan, placerad ofvanpå »drawing office», slog fem och dermed tillkännagaf lokalens stängning, återstod för Englands bank ingenting annat att göra, än att införa femtiofem tusen pund på vinst- och förlustkonto.
När man var viss på att stölden verkligen blifvit föröfvad skickades »detectives», valda bland de skickligaste, till de förnämsta hamnar, till Liverpool, till Glasgow, till Hâvre, till Suez, till Brindisi, till Newyork o. s. v. med utfästad förbindelse till dem, att om de lyckades i sina spaningar, skulle de erhålla en belöning af två tusen pund och fem procent af det belopp som tillrättaskaffades. I afvaktan på de upplysningar, som lades till grund för den legala undersökningen, som genast börjades, fingo polisagenterna sig ålagdt att noga hålla utkik på alla resande, de som anlände eller de som foro sin väg.
Alldeles som »Morning Chronicle» sagt, hade man
