mrs Aouda kommo dit. Till sin ytterligaste förvåning kände han igen Passepartout i hans kuriösa japanska utstyrsel. Han gick ned i sin hytt och gömde sig der, för att undvika en förklaring, som kunde kompromettera alltsammans — men tack vare det stora antalet af passagerare räknade han på att icke bli bemärkt af sin fiendtligt sinnade vän, då just samma dag han befann sig ansigte mot ansigte med honom på fartyget.
Passepartout störtade sig genast öfver Fix, utan någon förklaring och till synnerlig förnöjelse för åtskilliga amerikanare, som genast parerade på honom. Han gaf polisagenten en sådan genomgående svår »skalle», att den visade öfverlägsenheten hos de franska »skallarne» framför de engelska.
När Passepartout slutat blef han liksom lugnare och mera tröstad. Fix reste sig upp, han var illa tilltygad, och kastande en blick på sin motståndare, sade han:
— Nå, är det slut nu då?
— Ja, för den här gången.
— Jag har någonting att säga er....
— Mig, ska’ jag? ...
— Jo, det är i er husbondes intresse.
Passepartout blef liksom slagen af polisagentens köld och begge två följdes åt fram till fören på ångaren och slogo sig ned der.
— Ni har gifvit mig dugtigt på huden, sade Fix. Godt, jag väntade mig det. Men hör nu hvad jag har att säga. Ända till den här stunden har jag varit mr Foggs fiende, men nu står jag på hans sida.
— Så, ändtligen! utropade Passepartout, ni anser således, att han är en hederlig karl?
— Nej, svarade Fix kallt, jag anser honom för en skurk... men tyst... låt mig få yttra mig vidare. Så
