Montgomery-Street låg. Framför dem på andra sidan af gatan mellan en kolhandlares upplag och en petroleum-försäljares magasin var uppförd en stor tribun i fria luften, mot hvilken menniskomassans strömningar tycktes löpa tillsammans.
Men hvarför var detta meeting tillställdt? Af hvilken orsak hölls det? Phileas Fogg kände det alls icke. Var det fråga om att tillsätta en hög civil eller militär embetsman, en guvernör i en stat eller en medlem af kongressen? Man kunde tro det, att döma af den utomordentliga liflighet, som bemäktigat sig hela staden.
I detta ögonblick upppstod en betydlig röra i folkmassan. Alla sträckte upp sina händer i luften. Somliga voro knutna och tycktes höja sig för att genast fällas ned med kraft, midt under skrik och rop — ett energiskt sätt, utan tvifvel, för att formulera ett votum. Folkmassan vaggade häftigt fram och tillbaka, flaggorna svängdes, de försvunno ett ögonblick, de syntes återigen, men då alldeles söndertrasade. Hopens vågformiga rörelser fortplantade sig ända fram till trappan, under det alla hufvudena höjde och sänkte sig liksom vågorna på ett plötsligt af en stormby upprördt haf. Antalet af svarta hattar minskades tydligen och största delen af dem tycktes ha förlorat sin normala höjd.
— Det är klart att det är ett meeting, sade Fix, och den fråga som föranledt det måste vara af högst vigtig beskaffenhet. Jag skulle icke alls bli förvånad om det återigen vore fråga om Alabama-frågan, ehuru den nu är arrangerad.
— Det kan hända, svarade Phileas Fogg torrt.
— I alla händelser, återtog Fix, ha vi här två kämpar, som stå mot hvarandra, the honourable Kamerfield och the honourable Mandiboy.
