klockan nio anlände passagerarne under det de lågo i sin sötaste sömn till Sacramento. De sågo således ingenting af denna betydliga stad, som är säte för staten Californiens legislatur, icke dess vackra kajer eller dess breda gator, icke dess lysande hoteller, squares eller kyrkor.
Då tåget afgick från Sacramento brusade det af, efter att ha passerat stationerna Roclin, Auburn och Colfax, in i Sierra Nevada. Klockan var sju på morgonen då stationen Cisco passerades. En timme efteråt voro sofrummen förvandlade till vanliga waggoner igen och passagerarne kunde genom fönsterrutorna beskåda några pittoreska punkter i detta bergiga land. Banan följde Sierrans nycker, än gick tåget tätt intill bergets sidor, än ringlade det sig fram öfver tvära branter, undvikande de skarpa vinklarne genom djerfva kurvor, än kastande sig in i trånga pass, som man kunde tro ej hade någon utgång. Lokomotivets stora lyktor kastade ett blekrödt sken, som spridde sig ett godt stycke ut, nästan intill rälerna, dess hvisslingar och flåsande blandade sig med dånet från strömmar och vattenfall och dess svarta rök hvirflade upp till tallarnas toppar.
Få eller inga tunnelar eller broar förekommo på färden. Jernbanan höll sig intill bergen, utan att söka den kortaste vägen mellan två punkter, utan att våldföra sig på naturen.
Fram mot klockan nio på qvällen gick trainen genom Carson-dalen i staten Nevada, alltjemt följande den nordostliga riktningen. Vid middagstiden lemnade han Reno, der passagerarne haft tjugo minuter på sig till intagande af frukost.
Från denna punkt följde banan Humboldt River
