— Åttio sannolikheter! svarade passageraren och vände honom ryggen.
— Det vet jag nog, sade Passepartout, i det han vände sig till en annan gentleman, blott en enkel reflektion...
— Inga reflektioner, de tjena till ingenting, svarade amerikanaren till hvilken han vändt sig och ryckte på axlarna, lokomotivföraren ansvarar ju för att vi skola komma öfver.
— Ja, visst ja, återtog Passepartout, man kommer öfver, men skulle det kanske inte vara klokare ...
— Hvad för slag? klokare? röt öfverste Proctor, som hört detta ord och blef riktigt arg. Med största möjliga hastighet, har ni hört! Begriper ni? Med största möjliga hastighet! Hvaba?
— Jo, jag vet, jag begriper nog... upprepade Passepartout, som ej fick säga ut hvad han ämnade. Men det skulle vara, om icke klokare, efter det ordet förtörnar er, så dock naturligare, att...
— Hvad? Hvilket? Hvad menar han med sitt naturligare? ... skrek man från alla håll.
Den stackars karlen visste inte hur han skulle kunna göra sig förstådd.
— Jaså, ni är rädd af er kanske? frågade öfverste Proctor.
— Jag rädd! tänkte Passepartout. Nej, pass! Jag skall visa de der jag, att en fransman kan vara lika amerikansk som de.
— I vagnarna, i vagnarna! ropade konduktören.
— Ja, ja, upp i vagnarna, upprepade Passepartout, och det bums sedan! men man skall inte kunna hindra mig från att ha min tro för mig, att det
