218
— Men jag måste slåss med den här herrn.
— Det var ledsamt det, sade konduktören, ty vi fara på minuten. Hör bara, klockan ringer!
Klockan ringde också och trainen satte sig genast i gång.
— Jag är verkligen ledsen, sade konduktören, i andra hänseenden står jag gerna till tjenst. Men efter som ni ej fått tid att slåss här, så hvad hindrar er att gör det under färden?
— Det konvenerar kanske inte er? frågade öfverste Proctor i hånande ton.
— Jo, det konvenerar mig visst, svarade Phileas Fogg.
— Jo, nu äro vi riktigt i Amerika, det syns och hörs, sade Passepartout, och konduktören är mig då en riktigt genomgående gentleman, det är säkert!
Han följde nu efter sin husbonde.
De begge motståndarne och de båda vittnena med konduktören i spetsen begåfvo sig, passerande genom den ena vagnen efter den andra, till den som gick sist i tåget. Vagnen var upptagen af blott tio personer. Konduktören anhöll, att de ville blott för några sekunder lemna sina platser åt två gentlemen, som hade en hederstvist att afgöra.
Och passagerarne förklarade, att de kände sig mycket förtjusta öfver att kunna vara de begge gentlemennen till tjenst och gingo genast ut på gångbron.
Vagnen var omkring femtio fot lång och särdeles lämplig för den affär, som var i fråga. De begge motståndarne kunde marschera mot hvarandra mellan soffraderna och skjuta på hvarandra efter behag. Aldrig hade en duellordning blifvit lättare reglerad. Mr Fogg och öfverste Proctor, begge två försedda
