— Död eller lefvande skall jag ha reda på honom, svarade han mrs Aouda.
— Ah, mr Fogg, sade den unga qvinnan och fattade sin väns hand, som hon vätte med sina tårar.
— Han lefver! sade mr Fogg, men vi få icke förlora en enda minut!
Genom detta beslut visade Phileas Fogg, att han ville uppbjuda allt. Han visade derigenom, att han ställde allt på sin spets. En enda dags dröjsmål blott och han skulle icke hinna fram till den från Newyork afgående ångbåten. Hans vad vore då ohjelpligen förloradt! Men inför den tanken: min skyldighet! hade han ej tvekat.
Kommendanten på fort Kearney hade infunnit sig. Hans soldater, hundra man omkring, hade gjort sig i ordning för den händelse att Sioux-indianerne skulle vågat ett anfall på bangården.
— Tre passagerare äro borta, yttrade Phileas Fogg till befälhafvaren.
— Äro de döda? frågade han.
— Döda eller tillfångatagne, svarade Phileas Fogg. Häri ligger en ovisshet, som måste aflägsnas. Är det er mening att förfölja indianerne?
— Det här är en allvarsam affär, sade befälhafvaren. Indianerna kunna fly ända bort till Arkansas, och jag kan ej lemna vind för våg den fästning, som regeringen anförtrott mig.
— Men, herr kommendant, här är fråga om tre menniskors lif!
— Ja, visserligen, men kan jag väl vedervåga femtio menniskors lif, för att rädda blott tre?
— Jag vet icke om ni kan det, men det är er skyldighet att göra det.
