222
Trettionde kapitlet.
Phileas Fogg gör helt enkelt sin skyldighet.
Tre resande, bland dem Passepartout, voro borta.
Hade de blifvit dödade i striden? Hade de blifvit
tillfångatagna af Sioux-indianerne? Man kunde ej veta det
ännu.
De sårade voro mycket talrika, men man visste, att blott en blifvit dödligt träffad. En af dem som blifvit svårt sårad var öfverste Proctor, som slagits tappert och som fått en kula i magen. Han bars till banstationen jemte några andra resande, hvilkas tillstånd var sådant, att ögonblicklig hjelp var nödvändig.
Mrs Aouda var alldeles kry och Phileas Fogg, som visst icke sparat sig, hade icke fått så mycket som en skråma en gång. Fix var sårad i armen; blessyren var dock en obetydlighet. Men Passepartout var försvunnen och mrs Aouda fällde tårar öfver honom.
Alla passagerarne hade lemnat tåget. Alla vagnshjulen voro lefrade af blod, köttslarfvor voro fastklibbade öfverallt, och långa sträckor af stelnad blod sågos allt efter som tåget gått fram. De sista indianerna försvunno i sydlig riktning, åt Republican-River.
Mr Fogg stod der orörlig med armarna korslagda. Han skulle fatta ett afgörande beslut. Mrs Aouda stod vid hans sida utan att säga ett enda ord... Han förstod hennes blick. Då hans stackars tjenare var fånge, borde han icke göra allt för att befria honom ur indianernas klor?
