Några ögonblick derefter hade mr Fogg tryckt den unga qvinnans hand, och sedan han till henne öfverlemnat sin dyrbara nattsäck begaf han sig i väg med sergeanten och hans lilla trupp.
Men innan han afmarscherade yttrade han till soldaterna:
— Mina vänner, tusen pund åt er, om vi lyckas rädda fångarne!
Klockan var nu några minuter öfver tolf.
Mrs Aouda hade begifvit sig till ett rum i stationsbyggnaden och der satt hon ensam och väntade och tänkte på Phileas Fogg, på denne man, så ädelmodig och rättfram, så lugn och så modig! Mr Fogg hade offrat sin förmögenhet och nu vågade han sitt lif, allt detta utan tvekan, af pligt blott, utan några långa tal. Phileas Fogg var en hjelte i hennes ögon.
Fix tänkte icke på samma sätt och han kunde icke beherrska sin oro. Ett ögonblick nedslagen, blef han åter lugnare igen. Sedan Fogg begifvit sig af insåg han hur enfaldigt det var att någonsin låta honom företaga marschen. Att han nu släppt från sig denne man, som han följt rundt kring jorden! Han gjorde sig de värsta förebråelser, han behandlade sig sjelf som om han varit polisdirektören, som skrupensade upp en polisman i det ögonblick han begått en kolossal dumhet.
— Jag har burit mig åt som ett fårhufvud, tänkte han. Den der karlen har upplyst honom om hvem jag var! Han är borta, han kommer ej tillbaka! Hvar skall man nu få tag i honom? Men hur har jag också kunnat låta lura mig så plumpt, jag Fix, som har på fickan arresteringsordern! Alldeles afgjordt: jag är ett stort nöt!
Så der resonnerade polisagenten under det den ena
