Sida:Jorden rundt på åttio dagar.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
227

gång och slutligen stannade det tio mil bortom stationen Kearney.

Hvarken lokomotivföraren eller eldaren hade dött, de hade länge legat afsvimmade, men kommit till sans igen.

Lokomotivet hade, som sagdt, stadnat. Då föraren såg att han befann sig i ödemarken ensam med lokomotivet och utan att ha några waggoner med sig, förstod han hvad som hade tilldragit sig. Hur lokomotivet kommit loss från tåget, det kunde han icke förstå; men deremot var det klart för honom, att trainen stadnat qvar någonstädes och var alldeles redlös.

Föraren var alldeles icke tveksam om hvad han borde göra. Att fortsätta färden och taga sin tillflykt till Omaha var klokt; att återvända till trainen, som indianerna kanske ännu höllo på att plundra, det var farligt... Men det fick ej hjelpas! Kol skyfflades in i ugnen, elden tog sig snart, ångtryck anskaffades igen och kring klockan tu kom lokomotivet gående baklänges till stationen Kearney; det var från detta som de skarpa hvisslingarna kommo.

Passagerarne blefvo mycket glada då de fingo se lokomotivet köra in på stationen och sätta sig i spetsen för tåget. De kunde nu fortsätta resan, som blifvit så olyckligt afbruten.

Då lokomotivet ankommit gick mrs Aouda ut och adresserade sig strax till konduktören.

— Ni ämnar resa? frågade hon honom.

— På ögonblicket, missis.

— Men fångarne!... våra olyckliga reskamrater ... skulle ni icke kunna vänta?

— Jag kan ej underlåta att fortsätta resan,