fastgjord medelst vant af jerntråd, utgick ett stag, på hvilket kunde hissas ett stort focksegel. Längst bakut fanns ett slags roder, med hvilket hela apparaten kunde styras.
Det var som man finner en s. k. isjakt. Om vintern, då slätterna äro belagda med blank isgata och tågen hindras att komma fram för snö, göra dessa transportdon utomordentligt snabba färder från den ena stationen till den andra. De föra också en förvånande stor segelarea — en kappseglingskutter kan ej föra en så stor, utan att vara utsatt för att kantra — och med vinden akterifrån flyga de fram öfver prairierna med en hastighet, som till och med öfvergår ett iltågs.
Efter några minuter uppgjordes en ordentlig öfverenskommelse mellan mr Fogg och skepparen på denna jakt, som gick på torra landet. Vinden var gynnande. Det blåste en styf, vestlig bris. Snön hade hårdnat till och Mudge förklarade, att han bestämdt skulle föra mr Fogg på några timmar till stationen Omaha. Derifrån gå talrika tåg och finnas många vägar, på hvilka man kan komma till Chicago och Newyork. Det vore ej omöjligt, att man skulle kunna återvinna den förlorade tiden. Här gällde det att försöka äfventyret och icke stå och mena.
Mr Fogg ville ej utsätta mrs Aouda för obehaget af en resa i fria luften under en köld, som skulle blifva ännu outhärdligare genom farten, och han föreslog henne att stadna qvar under tillsyn af Passepartout på stationen Kearney. Den hederlige karlen skulle föra henne öfver till Europa på en trefligare väg och under hyggligare förhållanden.
Men mrs Aouda ville ej skilja sig från mr Fogg och Passepartout blef mycket glad öfver detta beslut.
