236
— Dessa strängar angifva ju qvinten och oktaven, sade mr Fogg.
Dessa ord voro de enda han yttrade under färden. Mrs Aouda, som var omsorgsfullt ombonad af honom med pelsverk och resfiltar, var så mycket som möjligt skyddad mot kylan.
Passepartouts ansigte var kopparrödt som solens skifva då den går ned i dimma, och han insöp den stickande kalla luften. Med den oförbränneliga fond af förtroende han egde, hade han börjat hoppas igen, I stället för att komma på morgonen till Newyork, skulle man anlända dit på aftonen, men utsigter funnos verkligen för att man skulle vara der före paketångarens afgång till Liverpool. Passepartout hade till och med känt en stark längtan att få trycka sin vän Fix’ hand. Han glömde icke, att det var just polisagenten som hade föreslagit segelsläden, följaktligen det enda medel som fanns för att komma till Omaha i passande tid. Men hur det än var, man känner ej hvilken aning som kom öfver honom, så höll han sig dock som vanligt något tillbakadragen.
En sak skulle Passepartout dock, hända hvad som hända ville, aldrig glömma, det var den uppoffring mr Fogg hade gjort genom att utan tvekan rycka honom ur Sioux-indianernas våld. Genom detta företag hade mr Fogg satt sin förmögenhet, sitt lif på spel... nej, aldrig skulle Passepartout glömma det!
Under det passagerarne, hvar och en på sitt håll, öfverlemnade sig åt sina tankar, flög släden öfver den omätliga snömattan. Om släden passerade öfver några åar och bäckar, som flöto till Little Blue River, det märkte man icke. Fälten och vattendragen smälte samman i det hvita snötäcket. Slätten var alldeles öde —
