den såg ut som en stor obebodd ö. Icke en by, icke ett hus, ingenting annat än den nakna slätten! Då och då flög förbi liksom en blixt något kalt träd, hvars hvita grenar böjde sig för den starka vinden, eller skingrades några fåglar hit och dit af samma orsak. En och annan gång sågos också några rätt aktningsvärda samlingar af vargar, magra och uthungrade, som i hopp om byte täflade i snabbhet med släden. Passepartout satt med revolvern i hand, beredd att gifva eld på dem som kommo allt för nära. Om någon olyckshändelse då gjort, att slädens fart blifvit stoppad och de resande blifvit anfallna af dessa blodtörstiga djur, skulle de ha gått den rysligaste död till mötes. Men släden stod sig godt, han vann dugtigt försprång och snart var det tjutande följet långt bakefter.
Då klockan var vid tolftiden såg Mudge af åtskilliga märken, att man for öfver den tillfrusna Platte River. Han sade dock ingenting, men han hade redan klart för sig, att blott ytterligare tjugo mil återstodo tills man skulle vara framme vid Omaha-stationen.
Klockan var också icke ett ännu, då denne skicklige skeppare steg upp från sin plats vid rodret och skyndade fram och bergade seglen, under det släden ännu gående för farten, flög fram ytterligare en half mil för masten blott. Slutligen stadnade jakten — släden och Mudge, pekande på en mängd hustak, fulla af snö, sade:
— Se så, nu äro vi framme!
Framme! framme! Ja, så var det, man var framme vid denna station, som med sina tåg flera gånger om dagen stod i kommunikation med Förenta Staternas östra delar. Passepartout och Fix hade hoppat ned på marken och mjukade upp sina stelnade lemmar. De
