250
dock inte tillräckligt för att gå med högsta ångtryck från Newyork till Liverpool.
Passepartout, som afhörde detta samtal, kände hur hans ben svigtade. Mr Fogg rörde icke det minsta på sig.
— Ni inser väl, återtog kapten Speedy, att om jag bara fått tid på mig i Newyork, så skulle jag ha försett mig med kol tillräckligt. Men ni kommer ju till mig en qvart öfver åtta och klockan nio äro vi på väg! Jag hade behöft en dag för att taga in kol, ja en hel dag, så att ni är skulden till det här, när allt kommer omkring. Och så, om bara den fördömda vinden, som f—n blåser i syna på oss, hade hållit sig på nordvest! Nåväl, jag förbereder er på, att om vi skola gå med eld i alla ugnarna, så skall här om två dagar inte finnas en enda kolbit mer ombord.
— Jaså! det var allt hvad mr Fogg svarade.
Sedan promenerade han fram och tillbaka i tjugo minuter, utan att visa hvilka tankar arbetade inom honom.
Så vände han sig till kaptenen igen.
— Ni har sagt mig, att ert fartyg är till salu.
— Jo, så är det.
— Jag köper det.
— Ni... här... just nu?
— Hur mycket kostar det?
— Mr Fogg, svarade kaptenen, som var mycket förlägen, jag skall icke begära för mycket. Fartyget är elfva år gammalt! Mina redare och jag uppskatta det till 50,000 dollars.
— Jag tager det för den summan.
— Men vi få lof att uppgöra köpekontrakt...
— Nej, behöfs inte, jag betalar er kontant.
