256
Reformklubben. Således nio timmar, och han behörde blott sex för att komma till London!
Den som i detta ögonblick kommit in i arresten i tullhuset skulle fått se hur mr Fogg satt på en träbänk, orörlig, utan att vara ond, alltjemt lika lugn. Resignerad, kunde man ej säga, ty detta sista slag hade ej förmått bringa honom i uppror, åtminstone kunde man ej märka det. Hade hos honom uppstått ett doldt raseri, förfärligare derigenom att det hölls kufvadt, och som i ett ögonblick bryter lös med oemotståndlig kraft? Man vet det icke. Men Phileas Fogg satt der, lugn, afvaktande... hvad? Hyste han något hopp? Trodde han ännu på framgång, fastän han var instängd inom fängelsets murar?
Huru det än förhöll sig härmed, hade mr Fogg omsorgsfullt lagt sin klocka på ett bord och han satt och betraktade visarnes gång. Icke ett ord gick öfver hans läppar, men hans blick hade en besynnerlig fasthet.
I alla händelser var situationen förfärlig och för den som ej kunde läsa i hans inre sammanfattades den så här:
Hederlig karl, och Phileas Fogg var ruinerad — skurk, och han blef fast.
Hyste han någon tanke på att rädda sig? Tänkte han på att se efter om han skulle kunna praktisera sig ur arresten? Funderade han på att fly? Man kunde vara frestad att tro det, ty bäst det var gick han och såg sig omkring i rummet. Men dörren var stängd och fönstret försedt med jerngaller. Han satte sig igen, han tog fram resplanen ur sin annotationsbok. På den rad, på hvilken dessa ord stodo:
»Den 21 December, lördag, Liverpool» skref han:
