264
— Således, mr Fogg, återtog mrs Aouda, icke nog med att ni ryckt mig undan en förfärlig död, ansåg ni er ytterligare förbunden att tillförsäkra mig om en ställning i Europa.
— Ja, missis, svarade Phileas Fogg, men händelserna ha varit mig ogynnsamma. Dock återstår ännu något af denna förmögenhet, som jag anhåller att ni ville tillåta att jag disponerar för er räkning.
— Men ni då, mr Fogg, ni sjelf då?
— Jag, missis, svarade gentlemannen kallt, jag behöfver ingenting.
— Huru, mister, ser ni då på förhand hvilket öde som väntar er?
— Det beror på hur man sjelf skapar sig det, svarade mr Fogg i vek ton.
— I alla händelser, återtog mrs Aouda, kan fattigdom aldrig träffa en man sådan som ni. Era vänner...
— Jag har inga vänner, missis.
— Era slägtingar...
— Jag har inga slägtingar heller.
— Då beklagar jag er, mr Fogg, ty att vara ensam är sorgligt. Huru! icke en väns hjerta, för hvilken ni kan yppa er sorg! Man säger dock, att när man är två, blir fattigdomen mera dräglig.
— Man säger så, missis.
— Mr Fogg, sade då mrs Aouda, som steg upp och räckte sin hand åt gentlemannen, vill ni ha på samma gång en slägting och en vän? Vill ni taga mig till er hustru?
Mr Fogg hade i sin tur rest sig vid dessa ord. Ett ovanligt sken lyste ur hans ögon, en skälfning flög öfver hans läppar. Mrs Aouda betraktade honom.
