lördagen den 21 december kl. 10,35 på aftonen stiga fram som en bild af punktligheten öfver tröskeln till Reformklubbens salong?
Det är omöjligt att skildra den ängslan, i hvilken hela den engelska societetsverlden lefde under tre dagar. Man afsände telegrammer till Amerika och till Asien för att få veta något om Phileas Fogg. Hvarje morgon och afton skickades personer till huset vid Saville-row för att hålla utkik. Men ingenting sågs till. Sjelfva polisen visste icke ens hvad det blifvit af detektiven Fix, som så olyckligt råkat på orätt spår. Men detta hindrade icke att vad ingingos ånyo och i ännu större skala. Phileas Fogg var en kapplöpningshäst, som segrade i sista löpningen. Man höll icke på honom hundra mot ett, utan mot tjugo, tio och fem, och den gamle giktbrutna gubben lord Albemarle ville endast hålla lika mot lika.
Också sågs på lördagsaftonen en stor folkmassa samlad i Pall Mall och tillstötande gator och en ofantlig skock af börsmäklare höll sig i närmaste grannskapet af Reformklubbens lokal. Cirkulationen var hämmad. Man diskuterade, man disputerade, man ropade ut kursen på Phileas Fogg, liksom på de engelska fondpapperen. Poliskonstaplarne hade mycket att göra med att hålla folkmassan i ordning och allt efter som timmen nalkades då Phileas Fogg borde anlända antog rörelsen otroligt stora proportioner.
Nämnde afton voro vår gentlemans fem vänner samlade sedan klockan nio i stora salongen i Reformklubbens lokal. De begge bankirerna John Sullivan och Samuel Fallentin, ingeniören Andrew Stuart, Gauthier Ralph, direktören i Bank of England, bryggaren Thomas Flanagan — alla väntade de oroligt.
