de underliga städerna, som ligga strödda här och der vid hafsstränderna och hvilkas pittoreska silhouetter då och då aftecknade sig mot horisonten. Han drömde icke det minsta om farligheterna i denna arabiska golf, om hvilka de gamla historieskrifvarne alltid talat med uttryck af ytterlig fasa och dit seglare aldrig vågat sig utan att först ha anställt offer för en lycklig resa.
Men hvad gjorde då detta original, som var fastlåst ombord på Mongolia? Att börja med intog han fyra mål om dagen, utan att fartygets rullningar eller stampningar kunde på minsta sätt inverka störande på en så väl konstruerad organism som hans. Vidare spelade han whist.
Ja, han hade fått medspelare lika passionerade som han: en kronans uppbördsman, som reste till sin post i Goa, en prest, rev. Decimus Smith, som återvände till Ostindien, en öfverste i engelska arméen, som begaf sig till sitt regemente i Benares. Dessa tre passagerare hade lika stor passion för whist som mr Fogg och de spelade i många timmar å rad och voro lika tysta som han.
Hvad Passepartout angår, så hade han blifvit förskonad för sjösjukan. Han hade en hytt för-ut och han åt sina goda mål samvetsgrannt, han också. Efter hvad det tycktes hade han ej det minsta att anmärka mot resan, i betraktande af det sätt hvarpå den verkställdes. Han var belåten, han åt godt, bodde bra, han såg olika länder och för öfrigt var han alldeles ense med sig sjelf derom, att hela denna fantasi skulle taga slut i Bombay.
Dagen efter afresan från Suez, den 29 oktober, var det ej utan ett visst nöje han sammanträffade på däck
