— Han måtte vara af jern! sade generalen och betraktade honom med beundran.
— Af smidt jern, svarade Passepartout, som var sysselsatt med att göra i ordning en lätt frukost.
Vid tolftiden gaf vägvisaren signal till afresa. Landet fick snart ett allt mera vildt utseende. Efter de stora skogarna kommo mindre, bestående af tamarinder och dvergpalmer, vidsträckta, torra slättland, bevuxna med magra buskar och öfverströdda med stora stenblock. Hela denna del af öfre Bundelkund, som sällan befares af resande, bebos af en fanatisk befolkning, härdad i den hinduiska religionens förskräckligaste öfningar. Engelsmännens herravälde hade ej kunnat regelbundet befästa sig på ett territorium, som stod under rajahs’ inflytande.
Flera gånger såg man band af vilda hinduer, som gjorde hotfulla åtbörder när de sågo den snabba fyrfotingen passera. Men parsern undvek dem så mycket som möjligt, ty han ansåg dem för folk, som det ej var rådligt att möta. Man såg mycket få djur den dagen, knappt några andra än apor, som kilade undan med tusen krumbugter och grimaser, åt hvilka Passepartout hade ofantligt roligt.
En tanke, bland många andra, upptog honom mycket. Hvad skulle mr Phileas Fogg göra med elefanten då han kommit vackert och väl till stationen i Allahabad? Skulle han taga honom med sig? Omöjligt! Då man lade kostnaden för transporten till inköpspriset, blefve djuret ju riktigt ruinerande. Skulle han sälja elefanten eller återskänka honom friheten? Detta aktningsvärda kräk förtjenade verkligen, att man visade detsamma skälig uppmärksamhet. I fall mr Fogg skulle gifva djuret till skänks
