den. För att verkställa denna operation hade hvarken Phileas Fogg eller hans beledsagare några andra verktyg än sina fickknifvar. Till all lycka bestodo dock väggarne af dels tegel, dels bräder, och en sådan vägg kunde ej vara så svår att komma igenom. Vore bara första tegelstenen urtagen, så blefve det lätt att få ut andra.
Man gick till verket och gjorde så litet buller som det var möjligt. Parsern på sitt håll och Passepartout på sitt arbetade ifrigt med att lossa tegelstenarna, för att få en två fot vid öppning.
Arbetet skred framåt, då ett rop hördes från templets inre och ögonblicket derefter besvarades dessa rop utanför.
Passepartout och vägvisaren afbröto sitt arbete. Hade de blifvit öfverraskade, hade någon gifvit lystringstecken? Den vanligaste försigtighet bjöd dem att aflägsna sig — hvilket de också gjorde på samma gång som Phileas Fogg och sir Francis Cromarty. De lade sig framstupa i skogen, väntade på att gif-akt-ropen, om sådana verkligen gifvits, skulle tystna, och så voro de ånyo färdiga att taga ihop med sitt arbete.
Men — hvilken gemen otur! — vakter visade sig nu vid pagodens baksida och stadnade qvar der för att hindra att någon närmade sig. Det skulle bli svårt att skildra de fyra männen, så grymt svikna i sina beräkningar; deras arbete hade med ens blifvit afbrutet. Nu, då de ej kunde komma fram till det beklagansvärda offret, hur skulle de kunna rädda henne? Sir Francis tuggade på sina naglar i ilska, Passepartout var utom sig och vägvisaren förmådde knappt styra honom. Fogg var kall och sluten, han visade icke sina känslor.
