86
— Vi ha nu ingenting annat att göra än att bege oss af härifrån, sade generalen.
— Alldeles så, svarade vägvisaren, vi ha ej annat att göra, än att begifva oss på väg.
— Vänta, sade Fogg. Det är tillräckligt om jag är i Allahabad i morgon före midnatt.
— Men hoppas ni då på något? sade sir Francis Cromarty. Om några timmar dagas det, och...
— Slumpen gynnar oss kanske i sista ögonblicket.
Generalen skulle ha velat kunna läsa i Phileas Foggs ögon. Hvad räknade väl då denne kalla engelsman på? Ämnade han i det ögonblick, då den unga qvinnan skulle brännas, rusa fram och rycka henne från hennes bödlar?
Detta hade varit vanvettigt och hvem svarade för, att icke denne man var vansinnig? Men icke desto mindre samtyckte sir Francis Cromarty till att vänta ända till upplösningen af denna förfärliga scen. Vägvisaren lät emellertid ej sina följeslagare stadna qvar på samma ställe, till hvilket de tagit sin tillflykt, utan förde dem till främre delen af den öppna platsen i skogen. Derifrån kunde de, dolda af en tät trädgrupp, hålla utkik på de folkhopar, som lågo och sofvo i den mörka natten.
Passepartout, som klättrat upp i ett af träden, hade utfunderat en plan, som likt en blixt for genom hans hjerna och höll sig envist fast der.
Han hade börjat säga till sig sjelf: hvilken galenskap! och nu upprepade han: hvarför inte, när allt kommer omkring! Det är ett sätt, kanske det enda, och med sådana der fånar...
Passepartout gaf emellertid ej form åt sin tanke, utan nöjde sig med att liksom en orm glida ned utför grenarna, som dervid böjde sig ända ned i marken.
