Passepartout hörde porten åt gatan slås igen: det var hans nya husbonde som gick ut; så slogs porten åter igen: det var hans företrädare, James Forster, som i sin ordning gick sin väg.
Passepartout var ensam i huset vid Saville-row.
Andra kapitlet.
På min ära, sade Passepartout för sig sjelf, litet flat
att börja med, har jag icke hos madame Tusseaud sett
hedersmän, som varit lika lefvande som min nya husbonde.
Det bör här upplysas, att »hedersmännen» hos madame Tusseaud äro vaxfigurer, som mycket begapas i London och hvilka det ej fattas något annat än att kunna tala.
Under de få ögonblick Passepartout hade samtalat med Phileas Fogg, hade han hastigt men omsorgsfullt studerat sin blifvande husbonde. Han var en karl, som kunde ha fyrtio år på nacken, med ädelt och vackert ansigte, präktiga tänder, hög till växten, som ej misskläddes af en treflig hullighet, blondt hår och blonda polissonger, hög panna utan några rynkor vid tinningarna, med blek ansigtsfärg. Han tycktes besitta i högsta grad hvad fysionomisterne benämna »hvila i handling», en egenskap som är gemensam för alla dem som arbeta utan att göra buller af sig. Lugn, flegmatisk, med klart öga, orörlig pupill, var han den fulländade typen
