90
ej haft medvetande af hvad som tilldragit sig. Insvept i resfiltar låg hon i en af sittkorgarna.
Elefanten, styrd med full säkerhet af parsern, trafvade med en dugtig fart i den ännu mörka skogen. En timme efter det han lemnat Pillaji-pagoden kom han in på en ofantlig slätt. Klockan sju gjorde man halt. Den unga qvinnan låg fortfarande i fullkomlig vanmakt. Vägvisaren gaf henne ett par klunkar vatten och konjak att dricka; men inflytandet af opium-rökningen var qvar och fortfor så något längre.
Sir Francis Cromarty, som kände till verkan af berusning, uppkommen genom inandning af ångorna från hampa, hyste ej någon oro för hennes skull.
Men om ock för den unga hinduiskans återställande ej var någon anledning till oro hos generalen, så var han deremot ej så lugn beträffande hennes framtid. Han sade rent ut till Phileas Fogg, att om mrs Aouda stannade qvar i Indien, så skulle hon ovilkorligen återigen falla i bödlarnes händer. Dessa af djeflar besatta voro spridda öfverallt på halfön och helt säkert skulle de, trots den engelska polisens vaksamhet, veta att åter bemäktiga sig sitt offer, vore det än i Madras, i Bombay, i Calcutta. Sir Francis omtalade, som skäl för denna sin åsigt, en händelse af samma slag som den nyss timade. Enligt hans öfvertygelse vore den unga qvinnan ej i säkerhet förr än hon lemnat Indien.
Phileas Fogg svarade sir Francis, att han värderade hans upplysningar och skulle lägga dem på minnet.
Klockan tio tillkännagaf vägvisaren, att man var framme vid stationen i Allahabad. Der vidtog den afbrutna jernvägen, hvars tåg på en dag och en natt tillryggalägger afståndet mellan Allahabad och Calcutta.
Phileas Fogg borde således komma i lagom tid
