92
försvann allt mera och hennes vackra ögon fingo tillbaka hela sin hinduiska ljufhet.
När konungen-skalden Uçai-Uddaul prisar drottning Amehnagaras behag, uttrycker han sig på följande sätt:
»Hennes glänsande hår, benadt itu, omsluter de harmoniska konturerna af hennes fina, hvita kinder, strålande af helsa. Hennes ebenholzsvarta ögonbryn hafva former af Kamas, kärleksgudens båge, och under hennes långa silkes-ögonhår, i den svarta pupillen i hennes stora, klara ögon, simmar, liksom i Himalayas heliga sjöar, det renaste återsken af det himmelska ljuset. Fina, jemna och bländhvita glänsa hennes tänder mellan hennes leende läppar såsom daggperlor i den halföppna kalken på en granatblomma. Hennes små täcka öron i symmetriska kroklinier, hennes blekröda händer, hennes små nätta fötter, späda som Lotusplantans knoppar, glittra af de skönaste Ceylon-perlor, de präktigaste Golconda-diamanter. Hennes smärta men fylliga midja, som man kan fatta om med en hand, förhöjer den vackra läggningen af hennes kullriga höfter och fylligheten i hela hennes figur, i hvilken den blomstrande ungdomen visar de rikaste skatter, och sidenvecken i hennes tunique förråda, att hon blifvit modellerad i silfver af Vicvacarmas, den evige skulptörens, gudomliga hand.»
Denna poetiska amplifikation må vara för sig, men visst är, att mrs Aouda, enka efter rajahn i Bundelkund, var en »förtjusande» qvinna, äfven i den fulla europeiska betydelsen af ordet. Hon talade engelska mycket bra och vägvisaren öfverdref icke då han sade, att den unga parsiskan blifvit alldeles förvandlad genom uppfostran.
Emellertid skulle nu tåget lemna stationen i
