Den 3 november övergick vinden till nordvästlig storm. Halva dagen drev Rangoon för storseglet, och för att kunna klara sjöarna lät maskinisten propellern göra blott tio slag i minuten. Naturligtvis minskades härigenom båtens hastighet betydligt — skulle stormen fortfara, kunde ångbåten komma att fördröjas tjugu timmar eller mera.
Med sin vanliga överlägsna likgiltighet såg Fileas Fogg havet rasa; det lade sig ej ett enda veck på hans panna, och varken oro eller nedslagenhet kunde läsas på hans anlete. När fru Aoda uttryckte sina farhågor, svarade han blott, att han förutsett även stormen.
Fix däremot satt i sin hytt, gnuggade händerna av förtjusning och log i mjugg. Kom bara Rangoon ett par dagar för sent till Hongkong, så skulle båten till Japan redan ha gått, och då måste Fogg ligga kvar, tills den efterlängtade ordern hunnit anlända. Dessa förhoppningar tröstade honom för alla sjösjukans lidanden, och han uthärdade de plågsamma kväljningarna som en hjälte. Han var nästan färdig att jubla, när skeppet krängde och han slungades än hit, än dit i sitt lilla krypin.
Men så pinades Passepartout dess mer, fast han ej var sjösjuk. Allt hade hittills gått bra, så väl till lands som till sjöss, på järnvägar som på ångbåtar. Han skulle som den persiske konungen velat piska havet med järnkedjor — detta hav, vars nyckfullhet säkerligen skulle vålla hans husbondes ruin. Han hade ingen ro i hytten, han klättrade som en apa i tacklingen till besättningens förtjusning, slog den med häpnad genom sina luftsprång och hjälpte till i var vrå. Tusen gånger sporde han kaptenen, officerarna och matroserna, hur länge stormen skulle
