hålla i, men de bara skrattade och sade, att det berodde på, när barometern behagade stiga.
Den 4 november saktade sig stormen, vinden blev åter sydlig, seglen kunde ånyo sättas till, och Rangoon sköt full fart. Passepartout klarnade upp på samma gång som himlen. Men ett dygn hade gått förlorat, och båtens ankomst, som i tidtabellen var utsatt till den femte, kunde ej ske förrän den sjätte.
Klockan sex på morgonen kom lots ombord för att styra in Rangoon i Hongkongs hamn. Passepartout var halvdöd av ängslan och förtärdes av längtan att få upplysning av lotsen, huruvida Jokohamabåten avgått från Hongkong. Men han vågade ej — han ville bevara en gnista hopp ända in i sista minuten. Han klagade sin oro för Fix, och denne sade med skenhelig min, att troligen fick Fogg ge sig till tåls och fara med nästa båt. Den stackars Passepartout blev gröngul av förbittring.
Men Fileas Fogg var inte så rädd av sig utan gick strax fram till lotsen och sporde helt lugnt, om han visste, när nästa båt skulle avgå till Jokohama.
— I morgon vid flodtiden! sade lotsen.
— Verkligen? sade Fogg utan att ändra en min.
Fix bleknade.
— Vad heter båten? sporde Fogg.
— Carnatic.
— Den gick ju i går?
— Skulle gått, herre! Men en av pannorna måste repareras, och därför avgår båten först i morgon.
— Bra! sade Fogg och gick med avmätta steg ner i salongen.
Men Passepartout rusade fram, fattade lotsens hand, kramade den kraftigt och utbrast:
