TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Ett samtal på tu man hand.
Då de kommit ut på gatan, föreslog Fix, att de skulle följas åt in på en restaurant och få sig några förfriskningar. Passepartout tackade. Det var ju ett lämpligt sätt att fördriva tiden.
Vid kajen låg en vinkällare, som såg ganska inbjudande ut. Där gingo de in och befunno sig snart i en rymlig, vackert dekorerad sal. Längs ena väggen gick en brits, försedd med en mängd kuddar, och där lågo en rad gäster i djup sömn.
Kring små bord av flätade bamburör sutto bortåt trettio personer och smuttade på sina glas eller krus. Somliga drucko öl eller porter, andra konjak, whisky eller likörer. De flesta rökte dessutom långa lerpipor, i vars små huvud instoppades små kulor av opium, med tillsats av rosenolja. Så fort någon av de rökande blev bedövad och gled ner under bordet, togo uppassarna honom, en i axlarna och en i fötterna, och buro honom bort på britsen. Ett tjugutal av dessa medvetslösa stackare lågo redan där, i högsta stadiet av berusning.
Fix och Passepartout förstodo strax, vart de kommit. De voro i ett röknäste, ett tillhåll för dessa avmagrade, förslöade, själlösa varelser, till vilka ostindiska köpmän i sin samvetslösa vinningslystnad årligen sälja för ungefär tvåhundra millioner kronor av detta ödesdigra njutningsämne, som kallas opium och beredes av vallmons mjölksaft.
