Visserligen har den kinesiska regeringen försökt att genom stränga lagar råda bot på denna fördärvliga ovana, men förgäves. Ursprungligen ett läkemedel fann opium snart bland de rika användning som berusningsmedel, och sedan har denna vana spritt sig allt vidare, dock mest till befolkningen i Kinas hamnstäder. Män och kvinnor hängiva sig där åt denna last, och sedan de en gång vant sig vid giftet, kunna de ej vara det förutan. Vilja de vänja sig av därmed, få de förfärliga anfall av magkramp. En riktig storrökare kan rå med ända till åtta pipor om dagen, men vanligen är det slut med honom på fem år.
Våra resande fingo in en butelj portvin och talade om ditt och datt, och Passepartout lyckönskade upprepade gånger polisagenten till dennes beslut att resa med Carnatic. Då buteljen var tömd, reste sig Passepartout för att uppsöka sin husbonde och underrätta honom om den förändrade avgångstiden. Men Fix hejdade honom.
— Dröj ett ögonblick! sade han.
— Vad står på? sporde Passepartout.
— Jag har allvarliga saker att säga er!
— Allvarliga saker? Sådant får vi tala om i morgon — nu har jag inte tid.
Och han tömde sista skvätten av sitt vinglas.
— Det gäller er husbonde.
Passepartout såg forskande på Fix; han tyckte, att dennes ansiktsuttryck var egendomligt.
— Vad har ni på hjärtat? sporde han och satte sig åter.
Fix lade sin hand på hans arm och viskade:
— Ni har gissat, vem jag är?
— Det händer, det!
