Lotsen närmade sig ånyo, tummande hatten mellan fingrarna.
— Nå? sade Fogg kort.
— Ers höghet! Jag kan inte med en så liten båt vid denna årstid ge mig så långt ut — det kunde kosta både er, mig och mitt folk livet. Och för resten skulle vi ändå inte hinna fram i tid.
Fix drog ett lättnadens andedrag.
— Men, fortsatte lotsen, saken kunde kanske ordnas på ett annat sätt.
Fix kände hjärtat stiga upp i halsgropen, som man säger.
— Vi kunde fara till Nagasaki på Japans sydkust eller till Shanghaj. I senare fallet skulle vi inte behöva avlägsna oss så långt från kinesiska kusten, och det skulle vara en stor fördel, helst strömmen går mot norr.
— Men jag måste träffa den amerikanska postångaren i Jokohama och icke i Shanghaj eller Nagasaki.
— Varför det då? Postångaren till San Francisko anlöper visserligen Nagasaki och Jokohama, men dess egentliga utgångspunkt är Shanghaj.
— Är ni säker på det?
— Ja visst, ers höghet.
— När går ångbåten från Shanghaj?
— Den elfte, klockan sju på kvällen. Vi har således över fyra dagar på oss eller fullt hundra timmar. Har vi tur, så att vinden står kvar på sydost och havet förblir lugnt, hinner vi mycket gott fram.
— När kan ni segla?
— Om en timme. Till dess kan vi skaffa proviant och hissa seglen.
