anbragtes som stormfock för att draga fördel av medvinden.
Och så var det att vänta; ingen ville under sådana omständigheter stänga in sig i kajutan. Till och med Fix kom fram på däcket till de andra. »Faran förbrödrar», heter det ju.
Bort emot klockan åtta bröt det löst med stormbyar och störtskurar. Fiskmåsen bar visserligen blott en liten segelflik men slungades fram som en fjäder av denna rasande vind, om vars styrka och hastighet man har svårt att bilda sig ett begrepp. Kuttern ilade fram med fyra gånger så stark fart som ett lokomotiv, som går för full maskin.
Så bar det hela dagen ständigt norrut. Fiskmåsen susade fram med samma hastighet som de vidunderliga vågor, vilka buro den. Oräkneliga gånger såg det ut som om det lilla nötskalet skulle slukas av de väldiga vattenberg, som pressades fram akterut. men skepparen John Bunsby skötte rodret som en hel karl.
Slagregn och böljestänk sköljde över passagerarna, så att där inte fanns en torr tråd på dem till slut. Fix grinade illa emellanåt och frustade. Han skulle nästan velat ge bort sin del av bankens belöning, om han i ett ögonblick kunnat komma välbehållen i land, ty »livhanken är ändå kär», som det heter. Fru Aoda stod helt kallblodig och trotsade stormen vid sidan av Fileas Fogg. Han var naturligtvis densamme som alltid. Han tyckte väl, att tyfonen ingick i hans program.
På kvällen gick vinden över på nordväst. Fiskmåsen fick sålunda sjön på sidan samt började knaka i alla fogar. De vilda vågorna piskade sitt skum
