med möda kämpa sig fram genom virvlar och strömdrag, den stampade och krängde, och det var svårt att hålla balansen på däck.
I gryningen friskade vinden ytterligare i, och tecken till storm syntes på himlen, barometern steg och föll om vartannat, och i sydost reste sig böljkammarna allt högre. Också hade solen kvällen förut gått ned i rött.
Skepparens min blev mörkare, ju längre han såg på himmel och hav. Han gick rastlöst fram och tillbaka och emellanåt mumlade han några obegripliga ord mellan tänderna. En gång, då han strök tätt förbi Fogg, sade han med låg röst till denne:
— Man kan ju tala rent ut med ers höghet?
— Ja visst! sade Fogg.
— Vi har stormen på halsen i detsamma, ers höghet!
— Från norr eller söder?
— Söder! Se där borta! Det är en »tyfon», som nalkas — en virvelstorm!
— Den ska skjutsa oss framåt, genmälde Fogg.
Skepparen hade tydligen inte väntat det svaret. Han bockade sig kort och sade:
— Tar ni det på det sättet, ers höghet, så har jag inte ett ord mer att säga.
— Hur skulle jag annars ta det? sporde Fogg.
Skepparen stövlade åstad — det gällde att vara rustad i tid. Tyfonerna äro farligast vid och efter höstdagjämningen, under det de sommartiden ofta upplösa sig i ett gnistrande regn av elektriska lågor. Alltså lät han beslå alla segel och firade ned rårna på däck, däcksluckorna lades på med största omsorg, så att ej en enda droppe vatten skulle kunna tränga in. Ett enda trekantigt segel av stark duk
