— Jag tror, att det skulle vara bäst, om vi sökte hamn på kusten, ers höghet! sade han tveksamt.
— Det tror jag också, sade Fogg.
— Nå! Vilken då?
— Jag känner bara en.
— Vilken, ers höghet?
— Shanghaj!
Först stod John Bunsby mållös. Han förstod ej strax all den ihärdighet och fasthet, som låg i detta svar. Så gick där upp ett ljus för honom, och han utropade:
— Ja visst! Ers höghet har rätt. Vi måste fram till Shanghaj.
Han gick åter till rodret, och Fiskmåsen styrde fortfarande norrut.
Det blev en fasansfull natt, och ett under var det, att ej kuttern kantrade. Flera gånger var den också nära däran, och allt skulle ha spolats över bord, om det ej varit så väl surrat. Med möda kunde de resande hålla sig fast. Aoda var som sönderbråkad i alla leder, ehuru hon ej yttrade ett ord av klagan. Mer än en gång ställde sig Fileas Fogg framför henne och tog emot den inbrusande störtvågens första anbrott. Fix fräste och spottade, när han fick näsa och mun fulla av det salta skummet. Det var en lång natt.
