TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
För sent!
Men som alla andra tog den slut en gång. Just när stormen rasade som värst, gick vinden åter över på sydost. Det var en gynnsam förändring så till vida som Fiskmåsen ånyo fick förlig vind, men å andra sidan blev havet än mera upprört, då den nya vinden drev sina svallvågor mot de gamla. Kuttern var emellertid ypperligt byggd och klarade sig förträffligt.
Allt emellanåt skymtade kusten fram, då tjockan skingrades, men så långt blicken kunde nå, var ingen seglare att se. Fiskmåsen ensam trotsade vind och vågor. Mot middagen saktade sig stormen, och när solen sjönk vid synranden, blev vädret så drägligt, att de utmattade passagerarna kunde få sig litet mat och gå till vila. Det kunde behövas.
Natten blev ganska lugn. Skepparen hissade åter segel, och kuttern ilade ånyo mot målet under passagerarnas otåliga längtan. I gryningen den elfte hade man känning av kusten. Men ännu var det långt kvar till Shanghaj, och Fileas Fogg måste vara där samma kväll, om han ville tänka på att komma med Jokohamabåten. Stormen hade rövat flera timmar av hans dyrbara tid.
Vinden avtog allt mer, men lyckligtvis lade sig samtidigt sjögången. Alla segel sattes till, och skummet yrde kring stäven. Med var timme minskades avståndet — allt större blev passagerarnas och sjömännens spänning. Skulle det lyckas?
