första-klass-hytter voro oupptagna, ehuru de blivit hyrda. Det var de, som beställts för Fileas Fogg och hans följeslagarinna.
Tidigt följande morgon sågo fördäckspassagerarna till sin stora förvåning en man komma upp från andra klassens avdelning. Han gick ostadigt, hans hår var rufsigt och tovigt, hans blick slö och stirrande. Han slog sig ned på en bänk och försökte synbarligen få klart för sig, var han kunde vara.
Det var Passepartout i egen hög person, han själv och ingen annan.
Vad hade hänt honom?
Så fort Fix hade givit sig i väg från opiumnästet, togo två uppassare med vanlig raskhet den stackars Passepartout, som sov som ett gott barn. och lade honom på britsen bland de andra offren för det sömngivande giftet. Här låg han i tre timmar. Men även under bedövningen förföljdes han i drömmen av en kvalfull oro, en oklar känsla, att han skulle uträtta något, och snart vaknade han. I början visste han varken ut eller in, men småningom kom han till insikt om, att han ej uppfyllt sin plikt att underrätta sin husbonde om ångbåtens avgång. Han steg upp och försökte gå. Visserligen måste han emellanåt stödja sig mot väggarna; väl stod han ibland på fotterna, ibland på huvudet, men han kom ut ur det ohyggliga kyffet, och livad av den friska luften, började han springa mot hamnen, under det han alldeles som i sömnen ropade: Carnatic! Carnatic!
Ångaren låg färdig att gå. Passepartout behövde icke taga många steg: han ilade ut på flottbron, tumlade över landgången och föll ned som en ullsäck i
