middagstimme, och han intog åter sin plats vid fjärde fönstret.
Klockan 5,40 gick han in i stora salongen, där han fortsatte sin tidningsläsning, tills en halv timme senare åtskilliga medlemmar av klubben, hans vanliga medspelare vid schackbrädet, infunno sig.
Det var ingenjören Stuart, köpmännen Sullivan och Fallentin, bryggaren Flanagan och en av direktörerna för Englands bank, Walter Ralph. Allesamman voro rika män, vilka åtnjöto stort anseende till och med i »Framstegsklubben», som bland sina ledamöter räknade de förnämsta av Englands industriidkare och penningmän.
— Nå, Ralph, sporde Flanagan, hur långt har ni kommit med den där bankstölden?
— Åh, inföll Stuart, det ser ut som om banken skulle få ta harar för sina pengar.
— Tvärtom, hoppas jag, sade Ralph. Jag tror, att vi ska få tag i förbrytaren. De styvaste polismän har skickats åstad till Amerikas och Europas viktigaste hamnplatser, och efter min tanke blir det ganska kinkigt för brottslingen att undkomma.
— Vet man, hur tjuven ser ut? frågade Stuart.
— Det lär inte vara någon yrkestjuv, sade Ralph.
— Är han ingen yrkestjuv? Och ändå har han lagt vantarna på en och en kvarts million i sedlar?
— En av morgontidningarna påstår, att det är en gentleman, inföll Fogg, som dök upp ur en hög tidningar och hälsade sina bekanta artigt men avmätt.
Den tilldragelse, som utgjorde samtalsämnet bland
