Foggs sedvanliga medspelare, hade ägt rum tre dagar förut — den 29 september. En sedelbunt, som innehöll den ofantliga summan av en million tvåhundrafemtiotusen kronor, hade blivit stulen från den pulpet, där bankens förste kassör satt.
Man uttalade sin förvåning över att ett sådant tilltag kunnat försiggå alldeles obemärkt, men direktör Ralph genmälde, att just i det ödesdigra ögonblicket hade kassören hållit på att införa en post på tre kronor och femtio öre, och man kunde då inte begära ens av en kassör, att han skulle ha ögon i nacken.
Emellertid hade man en ledtråd att hålla sig till, och kanske kunde därigenom banktjuven bli fast. Ovannämnda dag hade man nämligen i banken lagt märke till en elegant herre, som flera gånger gått ut och in i den sal, där stölden förövades. En undersökning kom till stånd, och det uppsattes en synnerligen noggrann beskrivning över hans utseende och dräkt eller ett s. k. »signalement».
Denna beskrivning sändes till alla större hamnplatser, såsom Liverpool, Glasgow, Havre, Suez, New-York o. s. v. samt till alla poliskontor i England, Tyskland och Frankrike. Den, som lyckades gripa brottslingen, skulle erhålla i belöning 50,000 kronor och 5 procent av den summa, som kunde tillrättaskaffas. Det fanns många, som trodde, att tjuven i följd av dessa mått och steg skulle bli gripen och åtminstone en del av summan återvinnas åt banken.
— För min del, sade Stuart, tycker jag, att tjuvens utsikter att komma undan ingalunda är små.