i hans väg, skulle han — — — ja, han skulle mala honom till snus, om han så var polis femton gånger.
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Vad Passepartout såg i Japan.
Men efter denna första rådlösa förtvivlan
återfick Passepartout så småningom sin
kallblodighet och började överväga sin belägenhet, som för
övrigt inte alls var avundsvärd. Han var på väg
till Japan, det visste han, och dit skulle han
säkerligen komma, eftersom resan var betald. Men hur
skulle han komma därifrån? Hans ficka var tom
— han ägde inte ens en kopparslant!
Nå, resan och kosten voro ju i alla fall betalda i förskott, och han hade fem, sex dagar på sig att överlägga. Alltid skulle han väl hitta på någon utväg!
Under tiden åt och drack han så mycket han orkade; det tycktes vara hans föresats att äta även för sin husbonde och fru Aoda, som hade betalt men inte fingo någonting för sina pengar. Kanske hade han fått för sig, att Japan var en öken utan något ätbart. Kanske tänkte han blott, att man vet vad man har men inte vad man får, som ordspråket säger.
Vid inseglingen i Tokiobukten syntes i väster den snöklädda, oändligt praktfulla käglan av vulkanen
