vandrade stolta fram, varthän Passepartout vände blicken. I Japan står nämligen krigarens yrke högt i anseende.
Där gingo tiggare, som ej genom jämmer och suckan sökte väcka medlidande utan genom gyckel och utklädnader gjorde allt för att framkalla de mötandes löje och på så sätt deras givmildhet. Där tågade pilgrimer i långa rockar, vanliga kortväxta medborgare med slätt hår, svart som ebenholts, stort huvud, lång överkropp, spinkiga ben och en hudfärg, som kan växla från vaxvit till kopparröd men aldrig är gul som kinesernas.
Mellan ryttare, vagnar, skottkärror, som dragas av två infödingar efter varandra, och å vilkas säte två passagerare sitta sammanklämda, sängbårar av bamburör och ett slags bärstolar, som hänga å en bambustång, trippade kvinnorna kring i träskor, halmsandaler eller tygtofflor. Passepartout fann dem icke synnerligen vackra. De hade små ögon och sammantryckt bröst. Landets sed kräver dessutom, att en nygift kvinna skall svärta sina tänder och raka av sina ögonbryn. Mödrarna bära sina späda barn i en bindel på ryggen och lyfta ej ens ned dem vid sitt arbete. Men alla bära med smak den vanliga dräkten, ett slags nattrock, »kimonon», och över denna är bunden en gördel av sammet eller siden, vars båda ändar snos ihop till en stor fyrkantig knut, som av ogifta kvinnor bäres på ryggen.
Passepartout blev nästan vimmelkantig av allt detta. Han började sedan studera de stora, fina butikerna och basarerna, där lysande prov på de japanska guldsmedernas häpnadsväckande konstfärdighet blända betraktarens blickar, de många värdshusen, på vilka flaggor, standar och vimplar vaja
