utvägar först. Han begav sig därför till den japanska delen av staden — Benten, som den kallas efter en havsgudinna.
Här vandrade han genom härliga alléer av cedrar och furor; allt emellanåt fängslades hans blickar av heliga portar, hållna i en sällsam byggnadsstil, av broar, som lågo undangömda bland vass, ormbunkar och bamburör, av tempel, som skuggades av tusenåriga träds mörka och dystra lövverk, och av helgedomar, i vilkas skumma innandöme buddapräster sitta och grubbla över tillvarons gåtor, över detta och det kommande livet, under det högbenta vadarfåglar i vackra färger kliva omkring i träsken med värdig hållning.
Gatorna voro långa, slingrande och tycktes aldrig vilja ta slut. Bland kortbenta hundar och gula, feta, svanslösa kattor myllrade en massa rödkindade barnungar, som sågo ut precis som de blivit klippta ut ur en japanesisk solfjäder. Åldringar, vuxna män och barn släppte upp pappersdrakar, och tycktes alla ha lika stort nöje av denna sysselsättning. Mitt på ljusa dagen avbrändes fyrverkerier, mestadels bomber, som sprungo sönder högt uppe i luften och därvid utstötte icke eld utan brokig rök i de präktigaste färger eller också kastade ned hopvecklade figurer av tråd och papper, vilka i luften blåstes upp och långsamt sjönko mot marken.
Präster gingo i långa processioner och slogo oupphörligen på sina tamburiner. Polisbetjänter skredo fram i spetsiga, lackerade hattar med två sablar i bältet, likaså soldater i uniform av vit- och blårandigt bomullstyg med flintlåsgevär på axeln och mikadons livvakt i vida, vita sidenjackor, kragar och pansarskjortor. Militärer av alla grader
