påräkna att vara i San Francisko den 2 december, i New-York den elfte och i London den tjugonde, det vill säga några timmar före den tjuguförsta, då vadet skulle avgöras.
Intet anmärkningsvärt inträffade under överresan. Stilla havet gjorde skäl för sitt namn — det var lika lugnt som självaste Fileas Fogg. Han var sig ock fortfarande alldeles lik. Den unga änkan kände sig allt mer dragen till honom, och snart var det icke blott tacksamhetens känslor, som bundo henne vid hennes räddare, ehuru hon nog ej gjorde sig reda för den tysta kärlek, som spirade upp i hennes hjärta. Hon intresserade sig allt livligare för hans djärva företag och oroade sig över de svårigheter, som kunde ställa sig hindrande i vägen för dess lyckliga utgång. Fileas Fogg tycktes ej ana den tilltagande ömhet, som besjälade hans vackra skyddsling.
Passepartout läste däremot mellan raderna och hade ganska klart för sig, att hon höll av hans husbonde. Själv hyste han numera ett obegränsat förtroende för sin herre och tröttnade aldrig att prisa dennes ädla, redbara och självuppoffrande karaktär. Likaledes var han säker om den lyckliga utgången av det vågade företaget, helst som färden nu skulle gå genom civiliserade länder.
När General Grant den 23 november passerade den 180 :e längdgraden, hade Fogg tillryggalagt hälften av sin resa. Visserligen hade redan 52 dagar gått av de 80 han hade att draga på, och han hade således blott 28 kvar. Men i själva verket hade han hunnit över två tredjedelar av våglängden. Han hade ju måst göra en mängd omvägar: från London till Aden, från Aden till Bombay, från Kalkutta till Singapore, därifrån till Shanghaj och så till
