Jokohama. Hade han kunnat följa den femtionde breddgraden, på vilken London är beläget, hade vägen ej varit ens hälften så lång. Nu låg resten av vägen rakt framför honom.
— Och nu finns inte Fix med för att ställa till oreda och lägga hinder i vägen, tänkte Passepartout för sig själv.
Den gode gossen hade för övrigt just den 23 november firat en stor triumf. Med hårdnackad envishet hade han låtit sin ovärderliga familjerova gå efter Londontid och rynkade på näsan åt uren i alla de länder han reste igenom — de gingo ju rakt uppåt väggarna! Nu stämde hans ur precis med kronometrarna ombord, och ändå hade han ej vridit den en sekund varken fram eller tillbaka! Han skulle velat se Fix nu, den där stollen, som pratat en hop gallimatias om meridianer, sol och måne! Det skulle bli skönt, om urmakarna skulle fästa sig vid sådana tokerier! Har man en bra och pålitlig klocka, rättar sig nog solen efter den förr eller senare.
Hade Passepartout haft tjugufyra timmar på sin urtavla, såsom man hade på en del amerikanska och italienska ur, skulle han triumferat så lagom. Då skulle hans ur visat, icke som nu nio på morgonen utan nio på aftonen, det vill säga tjuguen timmar efter midnatt, eller just tidsskillnaden mellan London och den 180:e meridianen. Men för resten hade han nog aldrig erkänt sitt misstag, om han också kunnat inse det.
