Snön föll som ett fint sidentäcke över landskapet, och ångan från lokomotivet bredde sig däröver i gråa moln. Enformigt ljöd pustandet av »ånghästen», och lika enformigt flögo telegrafstolparna förbi kupéfönstren. Det var därför en lättnad, när en uppassare klockan åtta kom in och anmälde, att det var sängdags. Stolryggarna fälldes ned, sängar, som konstruerats på ett sinnrikt sätt, vecklades ut, och genom gardiner förvandlades hela vagnen på ett ögonblick till två rader små sovrum — alldeles som hytter på en ångare — med mjuka kuddar och bländvita lakan. Snart sovo resenärerna var i sin vrå.
Klockan åtta följande morgon förändrades kupén åter till en vanlig vagn, och passagerarna kunde i gott mak betrakta de vackra utsikter, som Sierra Nevadas bergstrakter erbjuda. Järnvägsspåret följde bergskedjans krökar; stundom tycktes det klättra uppåt dess brant, stundom hänga ut över ett bråddjup; det slingrade sig kring fjällknutarna och kastade sig blint in i trånga pass, som tycktes förlora sig i jordens innandömen. Lokomotivet rusade ständigt framåt. Ur dess skorsten stod en gnistrande eldkvast. som liknade en väldig komet; dess röda lykta kastade ett trolskt sken in i de sekelgamla skogarnas mörka skrymslen; dess visslingar och dess tunga suckar överröstade vattenfallens dån och forsarnas brus, och rökvirvlarna tvinnade sina trådar kring trädens toppar.
Understundom syntes stora hjordar av bisonoxar skrida fram vid synranden, och en dag vid tretiden på eftermiddagen tågade en skara om tio eller tolv tusen dylika djur över järnvägen. Först minskade tågföraren hastigheten och försökte bana sig väg
