i olag och ej kunde bära tågets tyngd. Flera av plankorna hade murknat, och det var alldeles för vågsamt att söka passera den.
Passepartout kände en rysning ända in i hjärteroten. Han hade så ofta hört talas om amerikanernas djärvhet och dumdristighet, att han insåg, att verklig fara måste vara å färde, när de manade till försiktighet. Hur skulle han våga gå in till sin husbonde och tala om denna motgång?
Översten tog till ordet med sin gälla, skrikiga stämma:
— Men vi kan väl inte bli sittande här i snön?
— Här har telegraferats efter ett annat tåg, men det kan inte komma till bron förrän klockan sex.
— Fem timmars förlust! tänkte Passepartout och bleknade.
— Kan man inte komma över strömmen med båt? sporde en annan resande.
— Nej, strömmen går strid på grund av den stora nederbörden, och vi skulle nödgas göra en omväg på ett par mil för att komma till ett ställe, där vi kan vada över.
Den råe översten öste ur sig en mängd eder och förbannelser över järnvägsstyrelsen, maskinisten, tågföraren, broar, floder och regn.
— För övrigt behöver vi nog de fem timmarna för att gå härifrån till stationen, sade konduktören.
— Ska vi gå? mumlade de resande.
— Hur långt är det dit? frågade någon.
— Bortåt ett par mil.
De resande började väsnas och skrika, den ene högre än den andre. Hade inte Fileas Fogg just haft Fix i en mycket svår ställning och varit viss om att göra honom matt genom ett par fina drag,
