hoppade från den ena stranden till den andra, och lokomotivföraren kunde ej hejda det förrän tre fjärdingsväg på andra sidan stationen.
Men tåget hade nätt och jämt hunnit över klyftan, då bron brakade och föll ned i den skummande floden.
I samma ögonblick sade Fogg till Fix:
— Schack och matt, min herre!
Han hade ej haft en aning om den fara, vari han svävat.
FYRTIOTREDJE KAPITLET.
Översten blandar sig i spelet.
Den pustande ånghästen gick över Evanspasset, den högsta punkten på järnvägen, och nu bar det nedåt mot Atlantiska oceanen. Tåget hade kört in den försummade tiden, och Fogg kunde med största tillförsikt hoppas att hinna fram i tid.
Han satt en morgonstund inbegripen i ett schackparti med Fix, som nu tycktes ha blivit en lidelsefull schackspelare. Genom ett väl uttänkt drag hotade han både kung och drottning, så att den stackars polisagenten var riktigt illa däran.
Då hördes bakom honom en grov, rosslig stämma:
— Jag skulle ha dragit fram den andre bonden och hotat tornet också!
