De spelande sågo upp från schackbrädet. Det var överste Proctor, som blandade sig i spelet. Fix så väl som Fileas Fogg och fru Aoda kände genast igen honom.
— Och själv blivit matt för hans löpare! sade Fogg kallt.
— Åh, det är engelsmannen, som låtsar, att han kan spela »härförarnas och konungarnas spel», sade översten med ett hånleende.
— Räknar sig nu amerikanska överstar till härförare? genmälde Fogg överlägset.
Översten blev blå i ansiktet av ilska och gav till ett rytande.
— Ni begriper inte ett spel, som fordrar beräkning! väste han slutligen fram.
— Kanske jag bättre förstår ett annat spel, som beror mera på slump än beräkning! sade Fogg och reste sig med sitt orubbliga lugn.
— Försök, ja, försök bara, ni mjältsjuke son av det skenheliga England! utbröt Proctor med översittarens vanliga storkaxighet.
Fru Aoda bleknade, allt hennes blod strömmade till hjärtat, och hon fattade sakta herr Foggs arm. Han drog sig undan. Passepartout höjde sig på tårna, färdig att vilket ögonblick som helst kasta sig över fridstöraren.
Fix hade reste sig och trätt fram till Proctor.
— Ni har först och främst med mig att göra, som ni överfallit både med okvädinsord, hugg och slag.
— Herr Fix, avbröt Fileas Fogg. Här är det jag, som först har ordet, förlåt mig! Herr översten har behagat klandra en engelsk schackspelare —
