Dörren till vagnen framför slogs upp, och ut trädde överste Proctor i sällskap med en annan »överste» av samma skrot som han själv. Men just som de båda envigeskämparna och deras sällskap skulle gå ned på perrongen, skyndade en konduktör fram.
— Mina herrar, här får ingen stiga av! sade han.
— Varför inte? sporde översten.
— Vi är försenade tjugu minuter, och tåget går ögonblickligen.
— Ja, men jag ska slåss med den här engelsmannen.
— Det kan jag verkligen inte hjälpa — vi måste gå genast. Det har redan ringt för andra gången. Var så god och stig in igen!
Och i detsamma satte sig tåget i gång.
— Det var mycket ledsamt, mina herrar, sade konduktören. Jag skulle så gärna velat göra er en tjänst, men det var omöjligt. Men vad hindrar herrarna att slåss under vägen?
— Det passar kanske inte den här herrn? sade översten med ringaktning i tonen.
— Jo bevars! genmälte Fogg kallt.
— Det ska vara i Amerika folk tar en duell så ogenerat, mumlade Passepartout för sig själv. Den där konduktören är visst en person, som riktigt förstår sej på att ta folk.
Konduktören gick före till slutet av tåget, och efter honom följde Fogg, översten, båda vittnena och Passepartout. I sista vagnen sutto blott ett halvt tjog resande, och när konduktören frågade, om de ej några minuter ville lämna sina platser samt gå ut på plattformen och gångbron, så att två herrar kunde med revolvern göra upp ett litet
